Biobränsle är energi utvunnen ur organiskt material, växter, skogsrester, jordbruksrester eller avfall, och en av industrins viktigaste vägar bort från fossila bränslen. Skillnaden mot olja, kol och naturgas ligger i tidsperspektivet: fossila bränslen byggdes upp av organismer som levde för miljontals år sedan, medan biobränslets kol kommer från biomassa som växt och bundit koldioxid nyligen, ofta bara år eller decennier tillbaka.
För industrin är biobränsle inte en nischprodukt. Det är redan i dag den enskilt viktigaste förnybara energikällan i svensk kraftvärme och fjärrvärme, och en central del av strategin för att fasa ut fossila bränslen i processindustrin.
Vad räknas som biobränsle och bioenergi?
Biobränsle är ett samlingsbegrepp, inte en enskild produkt. Det som förenar alla biobränslen är att de fungerar som energibärare framställda av organiskt material: växter, slam från reningsverk, slaktavfall eller restprodukter från skogs- och jordbruk. När biobränslet förbränns eller omvandlas frigörs energin som lagrats i materialet, den energin kallas bioenergi.
Kontrasten mot fossila bränslen handlar om kolets ålder. Olja, kol och fossilgas består av organismer som levde för länge sedan och vars kol legat bundet i berggrunden sedan dess. Biobränslets kol ingår i ett kortare kretslopp: det togs nyligen upp ur atmosfären av växande biomassa och släpps tillbaka vid förbränning.
Vilka olika bränslen räknas som biobränsle?
Biobränsle förekommer i tre aggregationsformer, och formen avgör vilken användning som passar bäst.
Fasta biobränslen är ved, pellets, flis och bark. De används framför allt till el- och värmeproduktion i kraftvärmeverk och fjärrvärmeanläggningar.
Flytande biobränslen är etanol, biodiesel och HVO (hydrerad vegetabilisk olja). De ersätter eller blandas in i bensin och diesel, och är den vanligaste vägen till fossilfria transporter för tunga fordon som ännu inte elektrifierats.
Gasformiga biobränslen, i praktiken biogas, framställs genom att organiskt material som matavfall eller gödsel rötas. Biogas kan användas som fordonsbränsle eller för el- och värmeproduktion.
Var kommer biobränsle ifrån, och hur ökar användningen i Sverige?
Skogen är den klart största källan till biobränsle i Sverige. Slutavverkning ger biprodukter som bark, spån och lutar från sågverk och massaindustri, restprodukter som annars skulle vara svåra att använda. Vid själva avverkningen kan dessutom grot, alltså grenar och toppar, tas ut som skogsbränsle utan att påverka virkesuttaget.
Utöver skogen bidrar jordbruksrester, matavfall och avloppsslam, framför allt som råvara till biogas. Att använda avfall och restprodukter som redan uppstår i andra processer ger generellt bättre klimatnytta än att odla eller avverka specifikt för bränsleproduktion.
Användningen av biobränslen har ökat stadigt i Sverige de senaste decennierna, i takt med att fossila bränslen fasas ut inom både industri och uppvärmning. Den ökade användningen av biobränslen märks tydligast i kraftvärmesektorn, där andelen fossil olja och kol har fallit kraftigt över flera decennier.
Hur används biobränsle inom industrin?
Den enskilt största industriella tillämpningen är kraftvärme, där biobränsle som flis, grot och bark eldas för att producera både el och fjärrvärme samtidigt. Fjärrvärmebolag prioriterar ofta lokala leverantörer, både för klimatnyttan och för att korta transporterna.
Biobränsle används också som processvärme direkt i tillverkande industri, där fossil olja eller gas tidigare varit standard. Det är en av flera åtgärder som ingår i energieffektivisering och energiomställning inom industrin, tillsammans med spillvärmeåtervinning och eldriven processutrustning.
För tunga transporter, som lastbilar och arbetsmaskiner, är flytande biodrivmedel som HVO och biodiesel i dag den mest tillgängliga fossilfria lösningen, i väntan på att eldrift byggs ut i större skala.
Är biobränsle klimatneutralt, och hur påverkas utsläppen?
Grundlogiken är enkel: koldioxiden som släpps ut vid förbränning av biobränsle motsvarar ungefär den mängd som växterna band in medan de växte. Så länge lika mycket ny biomassa växer upp igen är kretsloppet i stort sett slutet, till skillnad från fossila bränslen där kol som legat bundet i miljontals år tillförs atmosfären som ett rent nettotillskott.
Men bilden är inte helt okomplicerad. Det tar tid innan ny skog hunnit binda motsvarande mängd koldioxid igen, en tidsfördröjning som kritiker menar gör “klimatneutral direkt” till en förenkling. Klimatnyttan beror dessutom helt på vilken råvara som används och hur den brukas: restprodukter och avfall ger tydlig nytta, medan storskalig avverkning av naturskog specifikt för bränsle riskerar att både försämra klimatnyttan och hota biologisk mångfald. Naturvårdsverket har också noterat att de biogena utsläppen från inrikes transporter ökat sedan 2000-talet, i takt med att mer biodrivmedel blandats in i fossil diesel och bensin.
Biobränsle och cirkulär ekonomi
Kopplingen till cirkulär ekonomi är tydlig när biobränslet kommer från restprodukter som annars skulle gå till spillo: sågverksavfall, grot, matavfall och slam. I stället för att betrakta dessa flöden som avfall blir de en råvara som håller kvar värde i systemet och minskar behovet av nyutvinning. Ju mer biobränslet bygger på verkliga restströmmar snarare än dedikerad odling eller avverkning, desto starkare blir den cirkulära logiken.
Regelverk och klimatrapportering
Sverige har som mål att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser senast 2045, i linje med Parisavtalet, och en ökad användning av hållbart producerade biobränslen är en uttalad del av vägen dit. För industriföretag syns bränslebytet allt tydligare i klimatrapporteringen: när fossila bränslen fasas ut till förmån för biobränsle ska det redovisas och verifieras, en process som CSRD-rapporteringen ställer allt hårdare krav på i takt med att hållbarhetsredovisning närmar sig samma noggrannhet som finansiell rapportering.